Ibland måste man få ta något känt, slita det i sycken, plocka upp småbitarna och göra det till sitt eget

En känd man sa en gång "The beginning is the most important part of the work" och så börjar jag undra... Är det därför jag har så svårt att slutföra påbörjade saker? Jag skulle så gärna vara BÄST på massor med saker, men efter ett tag, när man har jobbat och slitit för detta känns det inte lika viktigt längre och entusiasmen dör. Allt kanske inte handlar om tålamod. Det kanske helt enkelt bara handlar om "är det viktigt eller inte". Jag kan tappa upp ett diskvatten, diska klart nästan all disk och sen lämna en stekpanna?! Är detta i brist på tålamod eller kändes det helt enkelt inte så viktigt? Disk är ett dåligt exempel dock, Jag hatar nämligen att diska! (så det har nog bara med ett ryck på axlarna och ett tänk att "det skadar inte världen om det står kvar lite smutsdisk här").
Trots att den där disken aldrig blev klar kan jag nu ge mig själv en klapp på axeln och säga "bra jobbat", "at least you did the most important part".